Förändringens vindar
Krönika av Thérése Larsson, trebarnsmamma 

Hade lovat mig själv. Inget tiggande om tid och önskemål om att barnen ska hälsa på när de väl står på egna ben och har livet fullt av annat. Inte komma med kommentarer som: Du kan väl titta in efter jobbet? Vill ni komma och äta på söndag? Ska du redan gå?

Nej. För jag minns hur jobbigt det var när min egen mamma trånade efter tid. Att jag brukade ta vägen förbi hennes dörr efter skola och jobb tillsammans med barnen för att säga hej, kolla läget och stilla mitt dåliga samvete fast jag varken hade tid eller ork. Att jag ofta bar runt på en känsla av att inte räcka till. Minns att vi knackade på hennes dörr, att mina armar kändes långa av tunga matpåsar och möttes av hoppfulla och glada ord: åh vad roligt att ni kommer, jag har köpt hem halloncrunch som jag vet att ni gillar, visst har ni tid att komma in en stund?

Nej, mamma. Hinner inte.

Nu står jag här 20 år senare med utflugna barn och längtar efter exakt samma sak. Att barnen ska titta in. Precis som hon. Har dock ingen halloncrunch i skåpet, men jag har publicerat en bild på mina nybakta glutenfria surdegsfrallor i familjegruppen på Snapchat som lockbete. Ler lite snett åt mig själv och insikten.

Minns en gång på snabbköpet. En äldre kvinna tittar på mig och mina busande barn, ler och säger; vad härligt, njut, det går så snabbt, snart är de vuxna. Då kändes det som floskler. Nu förstår jag varje ord och minns även min mammas sammanfattning av livet, att det var roligast när livet var som körigast och hon var som mest behövd.

Med tre barn under taket och otaliga sporter, matchtider och magar att mätta har egen tid varit något ouppnåeligt högvilt så här långt. Nu full av nostalgi över svunnen tid kan jag drömma om att återigen få svära och snubbla över skor i hallen, och att få tjata om att de ska plocka upp blöta handdukar från golvet. Livet känns helt enkelt lite tomt och läskigt att inte vara behövd i vardagen efter 26 år. Att barnen äter, sover och lever sina liv finemang utan mig.

Får helt enkelt påminna mig om att det är precis det här jag jobbat för hela deras uppväxt. Att de skulle bli trygga vuxna som vågar sig ut i världen. Tänk om jag hade haft tre vuxna barn hemma i soffan som inte vågade sig ut utanför dörren?

När minsta sonen lite senare tittar in på jakt efter sina golfskor ber jag om en kram. Struntar i att ens försöka visa upp en version av mig själv som står tryggt och stadigt. Mamman som stolt jobbat för att skapa självgående barn, och nyss beskrev den lyckliga känslan av att se honom flyga, i studenttalet i början av sommaren. Får en go kram och håller honom hårt runt magen, det är så långt jag räcker på min minsting, och skrattar mellan tårarna. Försöker förklara. Att den här fasen är jobbig. Så oväntad jobbig.

Han tittar på mig med ett underfundigt och förvånat leende och säger; kom igen mamma, det är faktiskt inte ett dugg synd om dig, vad händer?

Livet, säger jag, släpper greppet om den gängliga unga mannen, ler mellan tårarna och känner mig både sorglig och stark. Som vågar känna.